-

NOFX;

"You light up my life
You give me hope to carry on
You light up my days
And you light up my life"

jag minns när du var tvungen att åka bort ett tag.
ingen av oss gillade det och innan du åkte sa du
"om vi tittar på månen vid midnatt, så är det som om vi kollar på den tillsammans."
jag satt vid mitt fönster och kollade varje natt. jag kände mig inte ensam och det 
kändes som om du satt precis bredvid mig. din hand mot min. 
det var fullmåne dom dagarna.
nu när jag ser den så är den bara halv. 

Jag har tänkt på en sak. Eller ganska många saker.
Människor som gör dumma saker. 
Som precis har kommit ut från fängelse eller från något
behandlingshem. 
Visst fan sätter vi en stämpel på dom?!
Dom är ju egentligen helt vanliga människor som bara
gjorde ett misstag. Eller många misstag. Och det finns nog många
här omkring som gjort något som dom ångrar. Men ångra något
har egentligen ingen mening. Det förändrar inte något. 
Gjort är gjort och de enda man kan göra är att försöka leva med de
och gå vidare. 
Jag har gjort ett par saker som jag ångrar, ganska många saker
faktiskt och det känns som jag har fått stämplar på mig. 
Så jag kan förstå till en viss gräns hur det är för den där stackarn
som kommit ut ur fängelse för fortkörning eller liknande. 
Det är svårt att finns sig till rätta.
Men nu kan jag säga att efter 2 års tänkande har jag intalat mig själv
att man gör misstag, man förlåter och man går vidare. 
Det enda jag behöver just nu är ett förlåtande. Och kanske något mer.


Jag är en sån som har svårt för att släppa taget och vill ha det så bra som
möjligt. Och det trygga har jag med dig. Och detta handlar inte bara om 
trygghet utan något som är mycket större än allt annat. Jag har inte kunnat
tänka ordentligt utan att det har knute sig i magen på mig. 
Jag försöker, men det känns som tiden rinner ut i händerna på mig.
Under några år har jag varit osäker, haft dig som "krav". Men till slut 
märker man att det inte är ett dugg likt. Man letar vidare och hamnar
ändå hos dig. Men då är det som något slår mig på fingrarna och säger
"Nee, du har inte rätt till att göra såhär. Du har sårat alldeles för mycket
och det vore bara själviskt av dig att försöka en gång till." 
Men jag har sett så många gjort misstag och folk har struntat i dom.
Så varför kan inte jag strunta i mina? Kanske för att jag behöver dig
för att ta reda på om det är okej om man gör så. Jag vet inte, men något
med dig har det att göra. än.
Och nu försöker jag, fast helhjärtat. Men får ingenting tillbaka.
Det får mig att undra vad jag är egentligen. Kanske du har insett att
jag inte är bra för dig, att jag bara lämnar ett brännmärke i hjärtat.
Då kan jag säga att vi har samma brännmärke på samma ställe.
Skillnaden är hur vi fick dom. Men annars är det av samma människa.

Nu gör jag sånt som jag avskyr mest, 
beklagar mig & skriver långa inlägg.